Känner tomhet inom mig...Vet inte varför men så är de...
Mår så där...
Saknar min familj i Stockholm så de gör ont...Längtar efter Svante är enorm...de gör ont att jag aldrig mer få se han, prata med han...eller ge han kram.
De gör så ont...
Livet är fruktansvärt orättvist... Jag förlorade pappa när jag var 13 år... Sedan fick vi Engla 2006 som inte överlevde...Och nu den 16 september gick älskade Svante bort...
Hur mycket ska man orka???
När jag mår så här dåligt så går de ut väldigt mycket över min familj och mina barn.
Vilket inte är ok tycker jag..Jag vill kunna vara stark för barnen men orkar inte mera nu..minsta lilla som går emot mig så bryter jag ihop.
De flesta ser en glad Jenny...men de är bara min utsida..innerst inne så är de kaos....
Nä'r jag är ensam hemma så är jag oftast ledsen...men biter ihop när de är någon anna hemma så som barnen och min man....
ja jag stänger detta inne vilket är helt fel att göra..men sån är jag..när de gäller mitt eget mående så pratar jag helst inte om det....
Fy jag vill kunna må toppen igen och vara glad jämt....
Men min tur kommer väl oxå hoppas jag..


kram